Har funderat på att skriva det här inlägget så länge, om hur det känns att vara besviken på sin hund. Känslan av att man vill mer än hunden, att hunden inte maxar när det väl gäller. För det gör inte Doris. Hon är superduktig tekniskt, men hon springer inte på när det gäller agility. Detta har gjort mig näst intill gråhårig. Under de senaste veckorna har jag planerat fysträning, trimmat av henne pälsen så hon inte ska bli så värmepåverkad, bara tränat positivt/byggt självförtroende och blandat upp agilityn med annat hon gillar (typ tricks och rallylydnad). På tävlingar har vi hetsat, kört flygande starter, hållit henne undan, låtit henne vara med.. Men det har ändå inte lyckats motivera henne tillräckligt. Jag har fått höra att hon säkert har hälsoproblem (det har hon inte, hon är kollad för både HD/ED, patella och gud-vet-allt.). Att jag borde lägga ner förhoppningarna om henne och skaffa mig en ny hund. Att hon inte är nåt att ha. Saker som sätter sig i huvudet och maler på, som gör mig ledsen. För till viss del känner jag ju att JAG förtjänar en hund som uppskattar allt jag gör för den, och när jag tänker så ger jag ju de andra rätt i vad de säger. Det är inte okej.
Eftersom vi tävlat ganska intensivt på sistone hade jag inte så höga förväntningar för kvällens tävling. Dessutom hade vi varit på jobbet (ett stojigt hunddagis) hela dagen och Doris har börjat löpa. Om hon är svårmotiverad utanför löpperioden, så kan ni ju gissa hur stort fokus hon har under den. ;)
Vi diskade oss i båda loppen. Doris tog hinder från fel håll, hoppade av kontaktfält och valde fel slalomingångar. Väldigt olikt henne, jag skyller på löpet, men ändå var jag så glad att jag ville börja gråta när jag gick av planen. Min lilla hund sprang på snabbare än hon någonsin gjort och hon tog dessutom vippen utan att stanna på den! Blir så stolt att jag nästan spricker. Hon kan faktiskt om hon vill. Det här kommer gå, jag måste bara fortsätta kämpa och skaffa oss mer rutin.
Vad det var som gjorde att det lossnade ikväll har jag ingen aning om. Kanske att det var svalt och skönt. Kanske att hon inte fick vara nära mig och jag retade henne med favoritbollen i 10 minuter innan varje lopp. Kanske att hon löpte? Var på en klubb hon tävlat hos innan? Kanske att jag hade noll förväntan? En kombination av alltihop? Just nu bryr jag mig inte. Det här är allt jag velat ha från början, en peppad Doris. Och nu slipper jag äntligen ha den där fruktansvärda klumpen av skuldkänslor i magen över att inte vara nöjd med det finaste och bästa jag har. Hemska jädra känsla!
Om någon har tips på hur jag kan träna fart och motivation med henne, så tar jag väldigt tacksamt emot det.
1 kommentar:
Ah, det var också en bra ide för en annan inomhus slalomvariat. :) Vi får kanske använda oss av den när hon blir större och börjar välta ner dessa vi ha nu ;)
Vad skönt att det gick så snabbt nu på senaste tävlingarna! Lurigt de där när man inte lyckas knäcka koden till att lära in vissa saker, det där med fart tex. Men kan dom bara göra det ibland så vet man ju att det går! Gäller bara att klura vidare hur man kan plocka fram det :) lycka till!
Skicka en kommentar